Ny blogg, gott folk!

Här hittar ni oss.

Vad har ungdomsgruppen haft för sig de senaste dagarna? Jo, vi har bla planerat miljölyftet, vikit alla kartongerna och bjudigt på fika. Trots fartfyllda dagar så har det inte blivigt ett enda blogg inlägg. Det finns flera anledningar till detta, teknikstrul, ej tillgång till en kamera, tidsbrist. Men nu blir det andra bullar!

 

Som ni kanske vet så har vi lämnat tigerrummet och fått ett nytt kontor (nu sitter vi uppe på C5 i en glaskub, men det är bara tillfälligt) och därför ska vi starta en ny blogg med ett nytt namn.

 

Vi behöver nu förslag på vad bloggen ska heta! De bästa förslaget vinner både äran och fina priser!

Fan vad ni är bra.
Här sitter jag i tryggt förvar på kontoret och hör hur ni gör er redo att springa ut. Hur glasflaskorna klirrar, megafonerna sprakar och tutorna tjuter. Ni sjunger alla i kör, att ni är bra. Och det är ni. Ni är så JÄVLA bra! Vad kul det var att ni hakade på och skrev lite lappar, författade några brev och sjöng med i partymixen.

Oj, jävlar! Nu öppnas dörrarna och ni springer. MOT OÄNDLIGHETEN OCH VIDARE!!!
Fan vad tyst det blev.

Imorgon tar ni studenten, imorgon tar ni studenten, imorgon tar ni studeeenteeeeeeeeeen, fy faaan va ni är bra! För det är ju så. Imorgon tar ni för fan studenten, treorna. Oroa er inte, regnet kommer ha gått över tills dess. Om man nu kan lita på SMHI. De idioterna skulle lika gärna kunna mytta. För det är ju vad de är; mytomaner. De ljuger jätteofta. Nog om meteorologer.
Studentdagen är så tudelad som någonting någonsin kan bli. Du går ut gymnasiet och får göra vad du vill. Du kan vakna upp på morgonen och bestämma dig för att inte kliva upp, trycka på världens bästa mobilfunktion och snosa en kvart till. Hela livet kan vara en söndag om du så vill. Du kan plugga och bli vad du vill. Du kan söka jobb och bli självförsörjande.
Min årskull var den första som sjöng studentsången och hade champagnefrukost efter att finanskrisen blivit märkbar på arbetsmarknaden och högskolan försvårat intagningskraven. Vi blev intalade att ingen kommer vilja anställa oss och att universistet inte kommer ta emot oss. Gissa vad? Av alla 30 eleverna som gick på musikprogrammet så känner jag till en som inte har någonting att göra på dagarna, och han har ändå snuvat till sig socialbidrag och flyttat hemifrån. Det är inte kört! Världen ligger vid era fötter. Är du intresserad av musik och skulle vilja komma hemifrån? Sök en folkhögskola i Malmö, Stockholm eller Köpenhamn. Vill du jobba och tjäna pengar? Börja som telefonförsäljare och skaffa lägenhet. Är man villig att smutsa ner händerna lite så finns det skitjobb. Hittar man inget jobb och inte vill plugga så kan man fortfarande få leva hemifrån på existensminimum.
Haka inte upp er på all skit folk snackar, om studentflak där man gör illa sig och att ditt liv inte kommer gå att lösa bara för att du är ung. Ta det med en nypa salt eller sju.
Det ORDNAR sig! Njut av morgondagen. Studenten var en av de bästa dagarna i mitt liv. Mycket tack vare min odödliga optimism, men kanske också att varannan-vatten-principen hade någonting med det att göra.

Allt gott!

Jag trodde aldrig att jag skulle börja ett blogginlägg såhär, men åh vilken härlig dag det var igår! Av någon dum jävla anledning så ska det alltid blåsa så fort det är sol ute, men snålblåsten till trots så var det skönt att pysa från kontoret en stund. Jag och Alexander drog oss ner mot broparken, där min kära väninna Anette Karinsdotter styrde en Inspirationsdag med projektet Ungdomskraft. Man fick spela schack, prova på yoga, åka skateboard med instruktör och mycket mycket mer. En dag i aktivitetens tecken.
En sak måste ju erkännas innan vi går vidare; jag är ju inte direkt en sporttjej. Det är nog relaterat till uppväxten, jag spelade fiol och lärde mig piano istället för att snöra på mig skridskor. Jag får kväljningar när folk pratar om fotboll och tittar helst inte på OS. Av någon anledning är jag bara stark i alla fall. Alexander är ju mer för att springa hinderbana och leka på IKSU. Så med helt olika förutsättningar grabbade vi varsinn yogamatta och begav oss ner för slätten. Och gissa vad? Det visade sig att jag var oanat flexibel! Det måste vara alla timslånga skogspromenader som på något sätt gett mig ett försprång, för jag lyckades iklädd kavajbyxor från Monki (och alla flickor vet att kläder därifrån har en spännande passform, och just dessa lämpade sig kanske inte för yoga) både ställa mig på huvudet och böja mig på alla konstiga vis. Bra att veta! Alexander var också jätteduktig. Men inte lika. Ha! Jag vann i yoga.
Det hela avrundades i alla fall med gratis godis i solen, skakiga muskler och mysigt spontansnack med nya bekantskaper. Ett helt magiskt initiativ som lockade folk i alla åldrar att ha en riktigt bra dag.

Peace!
Tove

När jag vid 11-tiden på torsdagskvällen återvänder till folkets hus så får jag en känsla av att mycket har förändrats. Borta är avspärrningarna och de gulklädda väktarna med hörsnäckor hämtade ur en 90talsactionrulle, och istället huserar en mycket mer avpänd atmosfär innanför väggarna. Det är faktiskt så pass avslappnat att en person som jag, som varken är student eller bär på mitt handskrivna fotopass kan gå rakt in utan att ens stöta på en granskande blick. Så för er som funderade på att planka men bangade ur i sista stund... ägda. Ni missade nämligen en riktigt skojig studentbal.



Jag och mina kollegor letar rätt på varandra och beger oss ut i vimlet. Jag hejar runt på folk jag uppenbarligen känner, och pejlar in stämningen hos de gladlynta baldeltagarna. Jag får av en gäst på TCs uteservering höra att det nästan dröjde en och en halv timma mellan för- och huvudrätten, och jag får av Anna som jobbar på folkets hus höra att var ganska tungt att servera mat till etttusentvåhundra stycken fulla ungdomar. Inte är det lätt alltid. Stämningen är dock på topp, vilket demonstreras på sedvanligt vis med hångel och bordsdans.



I Sverige är det en tradition att man ska dansa vals på balen, så det är svårt att dölja vår besvikelse när vi spatserar ner till äpplet enbart för att höra att den tre låtar långa valsfesten redan är över och att coverbandet återgått till att lira deras barndomsfavoriter igen. Jag snackar runt lite med folket och det verkar som att vi inte är dom ända som missat den mytomspunna dansen, men jag antar att det står på det där schemat som jag glömt bort att läsa. Folket springer till baren istället. Där jobbar Fredrik och han har kul när han jobbar.





Åter uppe i TC så träffar jag dessa tre glada herrar, som är vänner till min usla lillebror som på grund av sitt otillräckliga intellekt och icket fördelaktiga utseende varit tvungen att gå om ett år och inte kan delta på balen. Dom berättar en del om en polare till dom som hänger runt med 4 år yngre tjejer. Min lillasyster är 16 år gammal, och skulle hon plötsligt dyka upp hemma hos mamma och pappa med 20-åriga Benny som hon mött genom att han köpte ut öl och cigarretter åt henne så hade jag blivit lite obekväm, kommer jag fram till. Men nu tappar jag spåret. Någon som defenitivt inte tappat det är den här mannen:



Här, mina damer och herrar så demonstreras "the ultimate suit pose", som jag har för mig att den heter. Jag har för mig att demonstranten berättade att den kommer ifrån Barney Stinson i How I met your mother... såklart. Få kan bära upp en kostym som Barney Stinson.

Såhär såg det ut på dansgolvet:



Här kommer lite fler bilder från kvällen




Stämningen är på topp och jag beslutar för att runda av kvällen nu mens jag har chansen och innan jag inser hur pass malplacerad jag är här. Detta är ändå på sätt och vis bara försmaken på nästa veckas studentfirande. Då bär det av på riktigt. Ut i världen.

Vi anländer klockan halv fem till TC för att möta upp ungdomsombudet Johan, den godhjärtade människa som hjälpt oss att ta oss in nu i sista sekund. Tillsammans vandrar vi runt på Folkets Hus, en vanligtvis tillbakalutad anläggning som med undantag för någon festival eller utekväll då och då brukar ligga ganska fridfull mitt i Umeås centrum. Men dagen till ära sjuder hela lokalen av förväntan och festlighet.



Röda mattan ligger ännu orörd, personalen har precis dukat klart och ordningsvakterna infinner sig iklädda sina sedvanliga gula uniformer. Vi känner det allihop; årets finaste event inför vilket 1200 av stadens ungdomar spenderat månader med att förbereda sig inför kommer gå av stapeln inom mindre än en kvart, och det är nervöst. Tänk om folk har förkrökat så hårt att någon kexar på garderobiärerna? Tänk om det blir upplopp, och en tusen man stark armé plundrar köket efter att ha väntat på maten lite länge? Tänk om någon råkat tappa en bit oxfilé i den vegetariska rätten, eller om någon faller handlöst i trappen. En miljon skräckscenarion, man kan inte mer än försöka vara förberedd. Alla viskar, tisslar och tasslar. Plötsligt tjuter en ur personalen i vild glädje. Alla vänder sig om mot fönstren för att se om det verkligen stämmer. Och ja, nu kommer baldeltagarna.



Plötsligt så är de överallt i alla former och storlekar. I alla typer av stiliga och mindre stiliga kreationer. Alexander flänger omkring och kollar humörnivån, Stina fotograferar frenetiskt och jag står först helt förstummad. Det kan bli jävligt kackligt att vara nykter i ett hav av woo-girls. Det är ett intensivt letande efter de vänner och bekanta man förlorade i bilkön på baksidan. Det tar ju ganska lång tid när alla anländer i enorma vrålåk och ska spatsera två och två.



Folk skriker åt alla, även dem man kanske bara sett i korridoren på skolan någon gång. Jag har gått på två små intima skolor under min uppväxt. Jag är inte van vid den här typen av tillställningar, och den enorma glädjeyra det faktiskt är. Det är både förlamande och förtjusande.



När jag tyst observerat alla minglande snyggingar en stund kommer jag fram till vilken vinkel jag vill ha på mina frågor. Jag sväljer svenskheten, slår upp anteckningsblocket och klickar till pennan. Här ska folk budgetkollas. Hur mycket lägger folk egentligen ner på det här? Själv smög jag in gratis, tog en klänning ur garderoben och satte upp håret hemma i badrummet. Det enda jag betalade för var läppstiftet jag köpte dagen till ära. Men alla ni andra - ni som faktiskt hade tid att förbereda er. Hur mycket betalade ni för en kväll av dekadens i lyxförpackning?



Resultatet fick mig att tappa hakan, och börja förstå hur viktig balen faktiskt är för många. Eftersom jag faktiskt är uppvuxen med att det är fult att prata om pengar så tänker jag undvika att peka ut någon som storslösare, men jag kan ju säga såhär: Det var femton personer som lyckades räkna ut hur mycket de spenderat på hela kalaset. Många hade en ringa summa uträknad, men jag misstänkte ganska starkt att de dränkt sin hjärnkapacitet i champage och då är jag hellre petig och mer exakt än att lita på en artonåring som luktar Vasaplan. Hur som helst, den sammanlagda summan för femton personer var 68000 kronor.





Efter flera timmars minglande började folket känna ett avgrundskurr i magen som skvallrade om att det var dags för middag. Då vi inte köpt biljetter fick vi ingen middag på stället. Uthungrade och jävligt mosiga bestämde vi oss för att mötas upp igen vid elva-tiden för att spana in hur det såg ut när alla flippat ur och börjat dansa på borden.
I ett vackert solregn promenerade jag mina fem minuter hem och reflekterade över kvällens blandade känslor. En liten del av mig förstod fortfarande inte tjusningen, men mest var jag bara glad att alla verkade ha så jävla roligt. För det är ju så enkelt att pengar har inget egenvärde, det är vad man gör av dem som räknas. Och att spendera pengar på ett minne för livet är ju aldrig slöseri.

Nästa inlägg författas av Alexander, och det är där ni får höra alla saftiga detaljer om själva festen. Vi har grova skämt, bordsdansande damer och allmän dräggighet på lager.
Ha det fint, kära ni!
Tove i Unggruppen

Idag är det bal, och självklart ska vi dit. Ni som funderar på hur det ser ut därinne. Ni som ännu inte hunnit göra entré på röda mattan, och spänt väntar på den dagen ni får se exakt hur piffigt det faktiskt är på en bal. För alla dem som inte orkade gå på sin egen bal utan slappade med en påse chips, och idag känner ett litet styng av ånger. Det är för er vi gör detta - för att förbereda och rapportera. Någonting ingen gjort förut. I alla fall inte vad vi har sett. Vi ska smygfotografera tillställningen, författa blogginlägg med tillhörande bilder så att alla ni som aldrig varit där får njuta av de glittrande amazonerna och de välputsade kavaljererna från insidan. Vad händer egentligen efter att man spatserat ner för röda mattan? Sliter alla av sig sina glammiga utstyrslar och dansar i underkläderna istället? Detta ska vi ta reda på, varvat med lite intervjuer och fotografier. Här har ni lite bilder från hur det såg ut när vi tillsammans med frisöreleverna Josefin och Emma gjorde oss redo för den stora kvällen!

De är funna! Hittade! Hämtade från den mörka källaren. Ingen har som riktigt vetat vart tusan de resterande mössorna har varit, men idag kan vi stolt säga att skattjakten lönade sig. Tove och Alexander tog varsitt tjok á la sex stycken mössor, och nu inväntar de sina ägare här i Tigerrummets högkvarter. Kom och hämta om du inte fått din än!

På torsdag är det bal. Troligtvis har årets treor redan köpt biljetter och peppat jävel i flera månader. Idag fick vi veta att Unggruppen kommer glida in på årets fetaste räkmacka och hamna på årets mest finklädda men ändå mest dräggiga tillställning. Fantastiskt. Inte kommer vi väl spatsera längs röda mattan, men inne i vimlet kommer du hitta oss. Uppklädda till tänderna. Tove och Alexander kommer ivrigt intervjua glada gymnasister, Stina kommer glatt att fotografera deras bländande munderingar och champagnestinna leenden. Vi tänkte förfesta med klassen som garanterat kommer ha hårdast konkurrens på snyggaste hårsvallet - friörerna, och sedan flänga in för att se detta spektakel från första parkett.

Stina och Alexander har varit där tidigare. Midgårdsjäntan Tove fann sig själv lite för obrydd för att köpa biljett då hennes årskull förra året rumlade in på Folkets Hus. Så det blir både en kär favorit i repris och en helt ny upplevelse för den lyckliga trion.
Ses vi i vimlet?

Vi i ungdomsgruppen efterlyser den snyggaste studentvagnen!

 

 

Skicka in bilder på eran pimpade studentvagn (gärna före-efter bilder) och vinn fina priser! Lägg upp bilderna via våran Facebook grupp Dragonskolan 2.0 eller skicka bilderna till: tove.andersson@umea.se,  alexander.juneblad@umea.se eller stina.skoglof@umea.se Senast den 9/6. Glöm inte skriva klassens namn! Vinnarna presenteras under studentdagen. Lycka till!

 

Det är vi som är Google-generationen. Visst, när vi växte upp fanns det faktiska alternativ, t ex Altavista och Eureka. Men allt eftersom så ödelade Google alla övriga sökmotorer, och idag skulle nog majoriteten av oss få total skrivkramp om Google försvann i några veckor. När man har ont i halsen kan man självdiagnostisera sig själv på 436 000 olika sidor. Vill man gå ner i vikt snabbt finns det 342 000 alternativ att surfa runt på. Tidigare generationer satt ju med nationalencyklopedin och bläddrade runt när de kollade på Jeopardy. Innan det fick man uppsöka bibliotek eller mer kunniga personer som kunde svara på ens frågor. Nu kan vi ifrågasätta läkare med vår egen kunskap som vi insöp i hemmets lugna vrå när vi googlade på vår åkomma. Vi har till och med ett eget språk på Internet. Hur många skriver sina skoluppsatser på samma tafatta internetsvenska de använder på Facebook? Med glada gubbar och tusen utropstecken, syftningsfel och versaler hit och dit. Inte särskilt många. Vi är i princip trespråkiga, då vi faktiskt förstår engelska till vardags. Det är ganska coolt. Och ganska läskigt. Hur mycket information som faktiskt finns till hands. Vill man resa till Australien måste man inte längre gå till en resebyrå och få en liten broschyr. Du kan ringa upp någon ur lokalbefolkningen på Skype och kolla läget från deras synvinkel.

Ibland önskar jag att jag vuxit upp på tiden då man var tvungen att möta människor för att få information. Nu är det soffan med en laptop och en påse chips som gäller. Det finns ett kul uttryck som många äldre inte riktigt förstår, men som de flesta i vår generation ändå kan koppla. ”There is no IRL, just AFK.”

 

Här sitter man och tisdagsfilosoferar. Äh, vi får ta och hoppas på bättre väder istället, så att man kan slappa i solen och dricka kaffe från nya kafeterian.

Ses!

Tove

Tycker du att studentmössan är ful? Eller att skolmaten är tråkig? Kanske så vill du bara känna makt. Nu har du chansen att påverka det som händer på skolan. Elevrådet har årsmöte den 3/6 kl 10.00 i aulan.

Är du sugen på att sitta i elevrådsstyrelsen? skicka då ett mejl med ditt namn och telefonnummer till: johan.miranda.holmgren@umea.se  Senast den 1/6!



Välkommen!

VAR MED OCH SLÅ VÄRLDSREKORD!!!!

Lördagen den femte juni klockan 13.00 så anordnar Hållbart Resande i Umeåregionen ett försök att ta sig in i Guinness rekordbok! De ska nämligen få ihop fler än 2284 personer för att delta i en cykelparad. Paraden sträcker sig över 3,2 kilometer från Rådhustorget och tillbaka.

För att få vara med måste du registrera dig. Det gör du här!
Fatta att kunna säga att du är med i Guinness rekordbok. Att kunna köpa nästa års utgåva, peka och säga "Där var jag".

Jag ser det som:
1. Ett grymt raggningsknep. Det är ju tamejtusan inte ens en överdrift!
2. Någonting kul att berätta för barnen.
3. Ett bra sätt att vinna saker. Man kan få kaffe, tidningar och en elcykel! Och jag bryr mig inte om vad jag vinner, jag gillar saker.

Njut av sommarvärmen nu!!
Tove

Jag har fått den omfattande uppgiften att fotografera alla 3:or till ett bildspel. Bildspelet ska visas under studenten, och ja alla ska vara med!

Så om ni ser mig springa i korridoren med en kamera eller kommer oväntat in i ett klassrum för att ta bilder, så vet ni varför!

 

/Stina i Ungdomsgruppen